Jag har översatt texten från www.thehorse.com, artikel # 19220
Ursprungsförfattare: Alexandra Beckstett, The Horse Feature Editor
Olika hovtyper och förekomst av laminitis hos vilda hästar
Hästar som strövar fritt skiljer sig från våra tamhästar, vare sig det är Amerikanska Mustanger, Australiensiska Brumbies eller hästar från andra vilda hjordar. Våra tama hästar får mat, vatten, veterinärvård och hovvård av oss människor.
I sin forskning spårar Brian Hampson (PhD, Australian Brumby Research Unit vid University of Queensland School of Veterinary Science) Brumbies (australiensiska vildhästar) för att avgöra vad olika miljöförhållanden har för effekt på de vilda hästarnas hovars typ och anlag för att utveckla fång. Han utvärderar hästarnas hovar visuellt och via röntgen. Han presenterade sina rön vid The 6th International Equine Conference on Laminitis and Diseases of the Foot, held Oct. 28-31 in West Palm Beach, Florida.
Hampson och hans kollegor fångade och placerade GPS-enheter på 35 Brumbies från sex australiensiska studieområden som kännetecknas av olika miljöförhållanden (t.ex. vattentillgångar, mattillgångar, markförhållanden). Efter att ha spårat hästarnas vandringsmönster i perioder om sex veckor till sex månader, fångades hästarna in igen. GPS-data hämtades som visade hur långt hästarna vandrade i de olika miljöerna.
Som väntat var hovarna på hästarna som lever och vandrar i den steniga terrängen nedslitna, men inte nödvändigtvis till det bättre. Röntgenbilder visade att hästarnas hoväggar var 19-30 mm tjocka (hovväggar på tama hästar är vanligen 14-18 mm tjocka). De tjocka hovväggarna indikerar på en hård typ av hov, som kan leda till sjukdomar. Hovarna hade även hovbenssänkning, vilket innebär att hovbenet har sjunkit djupare in i den yttre hoven än normalt. Även deras sulor var alltför tjocka. Lamellerna var försvagade, eller uttänjda, och slutligen ”sjunker” hovbenet. Detta skapar tighta, klumpiga, och tunga hovar. Tecken på belastningsfång var norm i dessa hästars hovar.
Hovarna hos Brumbies som lever och vandrar i mjuk, sandig terräng slits långsammare än de som lever och vandrar i den steniga terrängen. Deras hovväggar var inte alltför tjocka. Istället hade de långa tår som bröts av naturligt. Dessa hovar visade inga tecken på fång eller andra allvarliga sjukdomar.
Efter att ha registrerat egenskaperna hos dessa hästars hovar, ville Hampson sedan se om hovtyperna kunde förändras. Han fångade därför in 12 hästar (sex från stenig terräng och sex från den sandiga terrängen), röntgade och fotograferade deras hovar, och sedan bytte han deras miljöer med varandra. Han spårade hästarna via GPS, från den steniga terrängen i sex månader (800 km vandring) i för dessa hästar en ny sandig terräng. Hästarna från den sandiga terrängen följde han i fyra månader (1016 km vandring) i en för dessa hästar en ny steniga terräng. Vad han upptäckte var att hovtypen är beroende av och formas av miljön (t.ex. terrängens hårdhet och hästarnas vandringssträcka). Hovarna i båda grupperna hade helt förändrats under denna tidsperiod för att matcha den nya miljön de hade flyttats till.
Hampson upptäckte också en hög förekomst av fång i fyra studier i områden runt Australien. Av de avlivade hästar han röntgat hade:
67% av 15 hästar från stenig terräng laminitis;
40% av 15 hästar från sandöken laminitis;
93% av 15 hästar från frodig betesterräng laminitis;
40% av 56 hästar från Kaimanawa regionen (Nya Zeeland) laminitis.
I den sandiga öknen och området där frodiga betesmarker är utbredda efter översvämningar och bränder, var Hampson inte förvånad att upptäcka mer fall av fång, som sannolikt var betes-inducerad fång. På det steniga området, där hästarna hade en mer stabil kost och vandrade långa sträckor, var den höga förekomsten av fång mer oväntad, men berodde sannolikt på hästarnas hårda terräng, ökad belastning på sulorna, och hårda livsstil från födseln. Han tillade att dessa hästar inte verkade ”alltför halta” och ändå vandrade långa sträckor. ”Det kan vara att den robusta hovens struktur och den unika formen på dessa hästars hovar som skyddar mot det mekaniska trauma och smärta som ofta förknippas med kronisk fång hos våra tama hästar”, säger hans hypotes.
Slutligen drog Hampson slutsatsen att det inte finns någon naturlig hovtyp hos hästar och, tvärtemot vad många tror; vilda hästar är inte undantagna från att utveckla fång. Dessutom, ”Det finns för närvarande inga tydliga bevis för att stödja användningen av den extrema vildhästhoven som en modell för hästars hovvård”, säger han varnade.
Med tanke på att alla hästar sannolikt är känsliga för fång, föreslår Hampson följande förslag för hästägare:
Upprätthåll lämpliga dieter;
Inte verka hästarnas hovar för hårt;
Försök att undvika alltför tuffa underlag; och
Uppmuntra hästar att röra sig mer, till exempel genom att använda utfodringssystem som kräver att de måste gå längre sträckor i hagen, eller genom hålla hästarna i stora hagar.
RSS
